Nu är Joakim och Elin Westin knappast av den vidskepliga sorten. De är tvärtom moderna människor – som har valt att flytta till ön för att de har tröttnat på det hektiska storstadslivet och för att barnen ska få växa upp med naturen runt knuten. När de är färdiga med den omsorgsfulla upprustningen av gården funderar de på att starta någon form av verksamhet där, ett sommarkafé eller kanske bed-and-breakfast.

Men familjen Westin är inte de enda nykomlingarna på norra delen av ön denna vinter. Polisstationen i Marnäs, som har varit stängd i flera år, ska återinvigas och få sin egen närpolis: den nyexaminerade Tilda Davidsson. Hon har sina rötter i trakten och passar på att bekanta sig med sin enda levande öländska släkting, den åldrade sjökaptenen Gerlof Davidsson (som vi känner igen från Skumtimmen). Som vanligt har Gerlof en hel del att berätta …

På gården vid Åludden får drömmarna snart ge vika för katastrofen. En dag hittas Elin död i vattnet. Hon har lämnat barnen på daghemmet i byn, ensam vandrat hemåt längs kusten och, som det verkar, halkat och fallit från den gamla piren ut mot fyrarna. Hela Joakims tillvaro slås i spillror, och ändå fortsätter han frenetiskt med renoveringen av huset, kanske i ett försök att hålla kvar sin hustru. Till barnen, som är för små för att själva förstå vad som har hänt, säger han bara att Elin har rest bort. Men dottern Livia är övertygad om att hennes mamma kommer tillbaka. Åtminstone för att fira jul.

Jag tyckte: I början av boken kände jag mig mest lite förvirrad över vilka alla var, vet inte om det blev så för att jag läste så korta bitar i taget. Men sen var jag fast! Sista halvan av boken läste jag utan att sluta. Spännande och bra bok, precis som hans första (Skumtimmen).

Betyg: 4 av 5